Det hårda livet.

Detta är en början till min novell som jag skrev i tvåan på gymnasiet...måste försöka hitta fortsättningen någonstans i mina papper på vinden. Men varsågod, ett litet smakprov!



Jag har börjat tänka om. Att det var min tanke som sa att du inte duger som du är.
Mina vänner sa jämt att jag var vacker som en solnedgång i det stilla havet, men jag tog aldrig riktigt in det.
Det var som om något i mitt huvud skrek till mig:
”Din tjocka kossa! Varför lär du dig aldrig?! Du duger inte till något! Du måste straffas, ät inte mera.”

Mina vänner frågade om jag var sur eller nåt, för ibland i skolan var jag tyst och gick runt i andra tankar. Men det var jag aldrig. Det enda jag var, var hungrig.

Min kropp är min bästa vän. Det är vad jag har fått lära mig genom åren.Det var min bästa vän tills helvetet bröt ut, och djävulen kom och hälsade på mig. Om det aldrig hade hänt hade jag varit en helt annan människa än den jag är idag.

Den sjukdom jag bär på kommer alltid att vara med mig. Som ärr efter en olycka.
Men mina ärr syns inte på utsidan, men i själen känns dem.
Jag har många medsystrar, i hela världen finns det kvinnor som lider av att ha djävulen inom sig. Du som inte varit med om det kan inte veta hur hemskt det är. Att varje morgon och varje kväll känna att man inte räcker till. Att jämt tänka på att inte äta den där himmelskt goda grytan som är min älsklingsrätt.
Och kladdkakan.
Tanken på mat som bara snurrar i ens huvud.

Jag drömde på nätterna att jag var en normal tjej. Som inte tänkte så mycket på vad hon stoppade i sig. Jag ville vara som den tjejen, men just då lyckades jag inte besegra det som hade tagit över min kropp.

Det jag ska berätta är en del av mitt liv.
En del av livet som var fyllt med tårar, glädje och kärlek.
En del av livet som var fyllt med vänskap och konflikter.

En del av mig.